2008-04-11

Varför vet ingen något?

Hela veckan har mamma och pappa sagt till doktorerna sagt att min andning inte känns OK. Den känns mer ansträngd än vanligt. Bett dom lyssna om och om igen. -"Ingen fara, det låter ok". Mamma frågar: -"Kan medicinerna påverka andningen? Tycker mig ha läst om andnöd på bipacksedeln till en av medicinerna". "Nej, ingen fara" säger doktorn.

Jag blir sämre och sämre. Så idag äääääntligen , efter diverse blodprover och lungröntgen, har det gått upp för dom att något inte stämmer med min andning. "Det är en påverkan av Topimax, vi vill helst ha bort den så fort som möjligt men kan inte avbryta behandlingen tvärt. Vi minskar Topimax, ökar Sabrilex och bibehåller Iktorivil i samma låga dos".


Kvällen kommer, dags för mediciner. Jag får först bara min dos Topimax och man avvaktar med övriga två. Sköterskan tror att vi bara ska halvera Topimax. Inget Sabrilex, inget Iktorivil. "Fel", säger mamma. "Nej", säger sköterskan. "Så här ser ordinationen ut". "Fel", säger mamma. "Kolla det. Ring läkaren på mobilen om så behövs". "Går inte. Han är inte i tjänst". Sinnessjukt, här bollar vi med starka mediciner som jag uppenbarligen mår dåligt av. Å så vet inte personalen vad jag ska och inte ska få. Absurt!


Medan detta dravel pågår får jag kraftiga kramper, precis som igår efter medicinering. Det verkar som att jag reagerar på något strax efter medicineringen. Det är då jag börjar krampa. Märkligt! Idag krampar jag längre. Jag spjärnar med kroppen. Andningen blir ännu mer ansträngd. Jag grimarserar med ansiktet. Pulsen rusar. "Det här känns inte OK", säger mamma, vi borde kanske ge akutmedicin för att lösa krampen. Tiden går, personalen försvinner iväg. Inget händer.
Tick, tack, tick, tack...
3 minuter, 4 minuter, 5 minuter, 10 minuter.
Vart är sköterskan som skall ge mig akutmedicinen? Ingen vet. Mamma sliter loss alla sladdar, tar mig i famnen och springer med mig mot medicinrummet. Där står en klunga med sköterskor och bara är. En famlar med medicinen samtidigt som hon pratar i telefon. Väntar antagligen på någon jourläkare som finns långt borta. "Vad fan håller ni på med", skriker mamma? "Varför kommer ni inte med medicinen?"

Efter ca 15 minuter får jag medicinen. Jag slappnar av i kroppen. Pulsen går sakta ner. Andningen normaliseras. Efter en stund sover jag gott.

Efter ytterligare 10 minuter kommer jourläkaren. Han tittar till mig och ger besked om att jag även skall ha Sabrilex och Iktorivil. Varför vet ingen detta?

Och varför "stänger" sjukhuset mellan fredag kl. 17 och måndag kl. 08.
Jag är lika sjuk då som på vardagar... och risken för en akut situation lika stor.

Nu skall jag sova med övervakning under natten så att mamma får sova en kort stund... Nåväl, vi får väl se hur det blir med den saken.... efter den här dagen känns det inte så bra. Varför vet ingen något?
...
...
Och så vill jag avsluta dagen med ett jättegrattis till mormor på födelsedagen. Förlåt för att du kommit i skymundan idag... men det har varit lite mycket för oss här på Q82 idag. God natt!

1 kommentar:

Anonym sa...

Vilket helvete! Det kan man undra varför rapporteringen Skiter sig o varför man som förälder ska behöva bli så jävla arg! Fortsätt o stå på dig! Du är Frejas röst mot omvärlden! Kramkalas!