2011-03-14

Vi måste bygga vårt sandslott

Idag har mamma och pappa varit på Tittut hela dagen. Lars Björklund, som är kaplan på Sigtunastiftelsen, var inbjuden för att komma och samtala med vår grupp ”måndagsgruppen” kring existentiella frågor.

Det kom många familjer idag - 9 st! 9 st familjer kan låta som lite i era öron men för vår grupp var det troligen något form av rekord. Alla andra barngrupper på Tittut har verksamhet för familjer med sjuka barn mellan 0-2 år men vår grupp har fått dispens. Eftersom det är få familjer med svåra situationer, liksom vår, så har åldergränsen tagits bort. Ett mycket klokt beslut.

Det blev en lyckad dag. En gripande dag där vi delade varandras livsöden, tankar och känslor. Skratt och tårar sammanvävda tätt tätt tillsammans. Vi skrattar när vi känner igen oss i varandras bisarra vardagssituationer. Vi berättar för varandra om våra vackra barn och vår starka, gränslösa kärlek till dessa bräckliga liv. Nästa sekund gråter vi tillsammans kring våra barns hemska livsöden och svåra livsvillkor. Om livet. Om döden.

Normalt talar vi sällan om döden och dess ständiga närvaro med varken varandra eller andra. Vi tänker på det varje dag men det är ett svårt ämne att behandla. Att förbereda sig på sitt eget barns död är troligen inte alls möjligt men det är något som behövs. Som vi skulle vilja. Vi har berört ämnet. Vi har pratat om att vi borde prata om det. Om det svåra som vi vet ska hända. Så att vi inte står helt handfallna den dag då det händer. Förbereda våra tankar. I ett försök att stå starka tillsammans. Vi pratar om att vi borde prata om det. Men vi klarar aldrig att göra det. Kanske en annan dag men inte just nu.

Kaplanen satte väldigt bra ord på varför det finns ett värde i att förbereda döden. Han sa att det är som att bygga ett sandslott vid strandkanten.
Även om vi bygger sandslottet så kommer allt att spolas med när vågen kommer och slår oss med full kraft. Allt vi har byggt och försökt förbereda kommer att försvinna. Inget kommer att finnas kvar. Skillnaden kommer bestå i att sandslottet blir lite enklare att bygga när vi göra det andra gången. Vi tror på det kaplanen säger och vi lovar oss själva att vi åtminstone ska fortsätta prata om att vi ska prata om det.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Åh vad skönt för er att kunna prata med andra som verkligen kan förstå er fruktansvärda verklighet. Vi andra kan inte ens komma i närheten av samma förståelse, vi kan bara ana. Härligt att även kunna dela skratt och förstås stolthet :-)

Många kramar till Mamma och Pappa, men såklart största kramen till gulle-Freja ;-)

Kram från Camilla i Uppsala

Helena Böhlmark sa...

Så fint skrivet. Det måste kännas befriande att få diskutera med andra i liknande situation. Kan i min vildaste fantasi inte föreställa mig vad ni går igenom. Alla styrkekramar till er!!! Jag kan inte nog säga hur full av beundran jag är! Kram Helena

dessi sa...

Kära Elin, Freja och Jacob - så fint, så rörande! Genom att följa er här på bloggen så får vi en liten liten inblick i ert liv - och det ger mig skratt och tårar.

Känner så starkt för er, och Freja har alltid en del av mitt hjärta hos sig. Alltid.

kram Dessi

Honungspojkens mamma sa...

En stor KRAM till er...

Anonym sa...

Varma tankar till er.
Iselin

Paula sa...

Kära ni. Åh vad BRA att ni får möjlighet att ventilera allt det svåra med andra i liknande situation.

"Pratar om att vi borde prata om det", är inte bara en bra början, då är ni även en bra bit på väg. Ni är fantastiska Elin och Jakob.

Freja finns alltid med mig i mina tankar.

Kramar till er tre