Jag mår konstigt av alla mediciner. Under kvällen igår sov jag gott, men vaknade kl. 24.00 - alldeles otröstlig. Min assistent Märta försökte trösta mig - gick inte. Efter en stund kom pappa upp och försökte trösta mig - gick inte. Efter ytterligare en stund kom mamma och försökte trösta mig - gick inte. Efter ännu en stund kom mormor och försökte trösta - gick inte. Efter två timmar av gallskrik och förtvivlan - alltså HELT förkrossad - kom jag äntligen till ro och somnade i soffan... nära, nära mamma. Så nära som möjligt, omsluten av mammas trygga famn. Undrar varför jag var så ledsen?
Jag äter sparsamt, sover mycket och är fortfarande gnällig när jag är vaken. Men - jag har inte krampat på över ett dygn nu. Det är läkarnas enda prioritet i dagsläget - det enda som är viktigt. Jag måste sluta krampa. Så det är bra. Vi var till doktorn idag och vi har bestämt att fortsätta med Sabrilex, Topimax och Iktorivil tills vidare. Målet är att hitta en effektiv monoterapi - hoppas vi når dit snart.
Förhoppnigsvis blir mitt allmäntillstånd bättre med tiden. Vi kan bara vänta och se.
1 kommentar:
Lilltjejen! Vilken natt ni hade! Supertack för det underbara kortet jag fick på posten. Har hängt upp den i hallen så jag ser dig så fort jag kommer hem. Blir alldeles varm inombords!
Skicka en kommentar