Ingen feber idag. Har varit mitt vanliga jag idag förutom att jag är öm vid PEG:en (den lilla knappen som jag har på magen) och så har det kommit lite blod ur näsan och magen. För säkerhets skull får jag några doser tranexamsyra för att främja koagulationen och förhindra större blödningar.
Eftersom läget tycks vara stabilt för tillfället så ringde vi och skrev ut oss från Q82 idag.
2011-02-12
Utskriven
2011-02-11
Ett barn dog idag
Nu är vi hemma på permission. Hurra! Skönt att komma hem. Ännu härligare är att mamma och pappa är hemma igen. Mormor, morfar, farmor och farfar har gjort ett jättejobb - världens bästa - men ingenting kan ersätta mamma och pappa.
Några ord om senaste dygnet. Vi fick ett väldigt fint mottagande på akutmottagningen igår. Mamma hade pratat med min PAL Helgi och han hade förberett akuten på min ankomst. När mormor, morfar och farmor klev in med mig genom dörren så visste sköterskorna direkt vad det handlade om. Vi behövde inte ens ta någon nummerlapp! Det var tydligen väldigt uppenbart vilka vi var och vi fick direkt komma in på ett eget rum. Vilken gräddfil! Sedan blev väntan lång men det gör verkligen ingenting - vi oroar oss mest för de baciller som florerar omkring i väntrummet.
Läkaren kollade sedvanliga prover och gjorde dessutom en lungröntgen för säkerhets skull. Lungröntgen visade ingenting. Proverna såga OK ut förutom ett något förhöjt CRP. Efter konsultation med mamma bestämdes att antibiotika skulle sättas in för säkerhets skull och jag blev inlagd under natten. Binjurebarksproblematiken diskuterades och eventuell extra kortisondos skulle ges under natten.
Min feber avtog efter en extra stor dos Alvedon & Ipren samt extra dos Hydrocortone (som mormor gav innan vi åkte in till akuten). Jag fick vätskeersättning och mat i lugn takt. Jag somnade som en stock och sov hela natten!!! Det händer aldrig annars. Visst känns det härligt men visst är det också lite oroade.
Idag har jag mått helt OK. Ingen feber men möjligen något gnällig. Mammas och pappas hemkomst var såklart en befrielse. De vet alltid vad jag vill. Hur jag vill ligga, hur jag vill sitta, när jag behöver dricka, när jag behöver äta, när jag behöver rapa, när jag har feber (om än väldigt lite)... ja allt... de liksom bara vet exakt hur jag vill ha det. Det är nästan lite konstigt att de kan veta så mycket men hur som helst så är det väldigt bra för mig!
Vår ankomst till akuten var som sagt väldigt bra men efter att vi lämnade akuten igår natt så har mycket varit väldigt rörigt. Antibiotikan som skulle sättas in glömdes bort. Det extra kortisonet som skulle sättas in glömdes bort. Varför visste ingen egentligen inte?! Kanske för att det inte behövdes. Kanske för att det helt enkelt bara glömdes bort. Med facit i hand så känns det ganska OK. Men det hade nog inte känts lika OK ifall jag hade drabbats av en aggressiv infektion. Det kan faktiskt innebära katastrofala följder för mig.
Jag har fortfarande ett förhöjt infektionsvärde... något högre idag än igår. Infektionsvärdet är dock lågt så vi avvaktar med antibiotikan. Troligen har jag en virusinfektion. Nu är dessutom mina specialistläkare på plats (mamma & pappa) och då kan alla andas ut. Endokrin har forfarande inte hört av sig. De har varit omöjliga att få tag i och de tycks vägra att höra av sig. Lite märkligt när ett barn som jag, med stor risk för binjurebarksvikt, ligger inlagd med oklar infektion.
Vi visste ingenting förrän mammas möte med doktorn ikväll men ett barn dog idag på Q82. Vår rond blev försenad och doktorn berättade för oss i ett försök att förklara den röra som förevarit. Barnet låg inlagd på rummet bredvid mitt. Barnet dog i princip samtidigt som mamma klev in på Q82. Mormor hörde personalen prata om ett svårt sjukt barn som också kom in till akuten inatt. Väldigt obehagligt. Det känns precis som en situation som vi kommer att befinna oss i - vi vet inte när men vi vet att det kommer att ske. Vi pustar ut och känner oss lyckliga över att det inte var vår tur den här gången. Vi vet inte vem barnet som dog var men vi tänker väldigt mycket på honom/henne och vi sörjer tillsammans med familjen.
Några ord om senaste dygnet. Vi fick ett väldigt fint mottagande på akutmottagningen igår. Mamma hade pratat med min PAL Helgi och han hade förberett akuten på min ankomst. När mormor, morfar och farmor klev in med mig genom dörren så visste sköterskorna direkt vad det handlade om. Vi behövde inte ens ta någon nummerlapp! Det var tydligen väldigt uppenbart vilka vi var och vi fick direkt komma in på ett eget rum. Vilken gräddfil! Sedan blev väntan lång men det gör verkligen ingenting - vi oroar oss mest för de baciller som florerar omkring i väntrummet.
Läkaren kollade sedvanliga prover och gjorde dessutom en lungröntgen för säkerhets skull. Lungröntgen visade ingenting. Proverna såga OK ut förutom ett något förhöjt CRP. Efter konsultation med mamma bestämdes att antibiotika skulle sättas in för säkerhets skull och jag blev inlagd under natten. Binjurebarksproblematiken diskuterades och eventuell extra kortisondos skulle ges under natten.
Min feber avtog efter en extra stor dos Alvedon & Ipren samt extra dos Hydrocortone (som mormor gav innan vi åkte in till akuten). Jag fick vätskeersättning och mat i lugn takt. Jag somnade som en stock och sov hela natten!!! Det händer aldrig annars. Visst känns det härligt men visst är det också lite oroade.
Idag har jag mått helt OK. Ingen feber men möjligen något gnällig. Mammas och pappas hemkomst var såklart en befrielse. De vet alltid vad jag vill. Hur jag vill ligga, hur jag vill sitta, när jag behöver dricka, när jag behöver äta, när jag behöver rapa, när jag har feber (om än väldigt lite)... ja allt... de liksom bara vet exakt hur jag vill ha det. Det är nästan lite konstigt att de kan veta så mycket men hur som helst så är det väldigt bra för mig!
Vår ankomst till akuten var som sagt väldigt bra men efter att vi lämnade akuten igår natt så har mycket varit väldigt rörigt. Antibiotikan som skulle sättas in glömdes bort. Det extra kortisonet som skulle sättas in glömdes bort. Varför visste ingen egentligen inte?! Kanske för att det inte behövdes. Kanske för att det helt enkelt bara glömdes bort. Med facit i hand så känns det ganska OK. Men det hade nog inte känts lika OK ifall jag hade drabbats av en aggressiv infektion. Det kan faktiskt innebära katastrofala följder för mig.
Jag har fortfarande ett förhöjt infektionsvärde... något högre idag än igår. Infektionsvärdet är dock lågt så vi avvaktar med antibiotikan. Troligen har jag en virusinfektion. Nu är dessutom mina specialistläkare på plats (mamma & pappa) och då kan alla andas ut. Endokrin har forfarande inte hört av sig. De har varit omöjliga att få tag i och de tycks vägra att höra av sig. Lite märkligt när ett barn som jag, med stor risk för binjurebarksvikt, ligger inlagd med oklar infektion.
Vi visste ingenting förrän mammas möte med doktorn ikväll men ett barn dog idag på Q82. Vår rond blev försenad och doktorn berättade för oss i ett försök att förklara den röra som förevarit. Barnet låg inlagd på rummet bredvid mitt. Barnet dog i princip samtidigt som mamma klev in på Q82. Mormor hörde personalen prata om ett svårt sjukt barn som också kom in till akuten inatt. Väldigt obehagligt. Det känns precis som en situation som vi kommer att befinna oss i - vi vet inte när men vi vet att det kommer att ske. Vi pustar ut och känner oss lyckliga över att det inte var vår tur den här gången. Vi vet inte vem barnet som dog var men vi tänker väldigt mycket på honom/henne och vi sörjer tillsammans med familjen.
Rum 17 på Q82
Äntligen är mamma och pappa hemma igen. Nu väntar vi på doktorn. Vi hoppas få åka hem ikväll om alla provsvar ser bra ut. Moster Malin kom som vanligt förbi sjukhuset och tog hand om oss. Det är bra med en moster som är sjuksköterska och som inte räds sjukhusbaciller...
;)
2011-02-10
Antibiotika
Lite förhöjt CRP, röd i ena örat, lungröntgen OK. Läget är något oklart... OK just nu men morgondagen vågar ingen sia om. Antibiotika sätts in för säkerhets skull och jag blir inlagd på ALB tills mamma och pappa är tillbaka.
Akuten
Jag sitter på akuten med mormor, morfar och farmor. Har kräkts flera gånger under dagen och har krampat massor. När vi tog tempen så visade den 38,9 graders feber. Det är väldigt mycket för mig! Så hög feber har jag bara haft när jag hade lunginflammation i våras. Inte bra! Efter konsultation med mamma och pappa, som är i Lissabon, så bar det av till akuten. Så här sitter vi nu och väntar på doktorn. Mamma och pappa avbryter sin resa och kommer hem imorgon. Tyvärr fanns inget plan idag så nu sitter dom på nålar och väntar in flighten imorgon bitti. Aldrig någonsin har tiden gått så långsamt som nu.
2011-02-06
Lissabon!
Nu är det bestämt, bokat och betalt. Mamma och pappa ska åka bort på tu man hand - för första gången på tre och ett halvt år. Tidigt, tidigt på onsdag morgon flyger mamma och pappa till Lissabon där de ska njuta av 3 dagar och 3 nätter med minsta möjliga packning. Jag slipper åka med - hurra! Jag brukar trivas bäst i hemmets lugna vrå där allt är sig likt. Mormor och morfar kommer upp från Gotland och ska bo tillsammans med mig hemma hos oss. Farmor och farfar kommer att backa upp också.
Tanken har funnits länge men tajmingen är väldigt svår att få till. Allt måste klaffa. Jag måste vara frisk och alla runt omkring måste vara beredda. Att planera långt i förväg kanske skulle gå men det är väldigt svårt. Oftast inträffar något i sista stund. Nu är jag frisk. Nu mår jag bra. Mormor, morfar, farmor och farfar har tid att hjälpa till och mina nya assistenter är alla lojala, engagerade, erfarna och pålitliga. Utan alla dessa fina människor runt omkring skulle det aldrig gå.
Nu skrivs det långa listor på både stort och smått. Alla måste veta vem som ska göra vad och vad som ska göras när. Assistenter måste förberedas. Dagis måste förberedas. Mormor och morfar måste förberedas. Farmor och farfar måste förberedas. Mat, mediciner, slangar, sprutor, knappar, läkarlistor, telefonnummer, tips och trix. Allt måste vara klart som korvspad. Hoppas verkligen att mamma och pappa kan slappna av och njuta. Troligen är det den absolut svåraste nöten att knäcka?!
Imorgon kväll kommer mormor och morfar upp med kvällsbåten. På tisdag blir det genrep...
Tanken har funnits länge men tajmingen är väldigt svår att få till. Allt måste klaffa. Jag måste vara frisk och alla runt omkring måste vara beredda. Att planera långt i förväg kanske skulle gå men det är väldigt svårt. Oftast inträffar något i sista stund. Nu är jag frisk. Nu mår jag bra. Mormor, morfar, farmor och farfar har tid att hjälpa till och mina nya assistenter är alla lojala, engagerade, erfarna och pålitliga. Utan alla dessa fina människor runt omkring skulle det aldrig gå.
Nu skrivs det långa listor på både stort och smått. Alla måste veta vem som ska göra vad och vad som ska göras när. Assistenter måste förberedas. Dagis måste förberedas. Mormor och morfar måste förberedas. Farmor och farfar måste förberedas. Mat, mediciner, slangar, sprutor, knappar, läkarlistor, telefonnummer, tips och trix. Allt måste vara klart som korvspad. Hoppas verkligen att mamma och pappa kan slappna av och njuta. Troligen är det den absolut svåraste nöten att knäcka?!
Imorgon kväll kommer mormor och morfar upp med kvällsbåten. På tisdag blir det genrep...
2011-02-05
Svindlande nära
Det är inte ofta vi åker bort på middag men ikväll var vi på väg. Alla friska, alla krya - roliga lördag... här kommer vi! Tjohooo! Vi passade på att åka till underbara Viveca innan middagen. Precis när vi skulle bege oss till middagen så ringde värdparet. Kräksjukan is in da house. Ooooops! Stop! Tänk om. Tack men nej tack! Vänd bilen. Vi åker väl hem istället då. Tur i oturen att vi inte hann dit och bli smittade men gahhhh... vad trist det är ibland med alla baciller. Nu blir det ännu en kväll i TV-soffan och Melodifestival. Hurra!?
Gääääääsp!
Den här famnen är så underbart skön att vara i. Lugnt, tryggt och skönt! Tror minsann jag ska ta och vila lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)