En dag fylld av tårar

Idag har varit en jobbig dag, en dag fylld av tårar. En dag fylld med tråkiga besked. En dag då livet är väldigt nära sammanflätat med döden. Oftast tänker vi inte så mycket på morgondagen men idag blev den väldigt påtaglig.

Jag hade möte inbokat med min PAL. Inget speciellt egentligen - bara en tid för kontroll, samtal och funderingar. Mamma trodde att doktorn hade satt av en kort stund bara och trodde att mötet skulle vara snabbt avklarat. Men dr. Hjartarsson tog sig verkligen tid med oss idag, vi var där i nästan 2 timmar.

Först mätte sköterskan huvudomfång, längd och vikt. Sedan träffade jag doktorn och han gjorde egentligen inte så mycket mera än det gamla vanliga. Lyssna, klämma, känna, titta och ställa frågor. Det var länge sen jag träffade doktorn - nästan ett år. Han började med att visa min längd- och viktutveckling. Ingen rolig läsning. Jag har tills för ett år sedan följt min kurva väldigt fint men nu är det något som har hänt. Kurvan på det vita pappret lyste i rött. Huvudomfång följde kurvan medan längd och vikt rasade brant i fel riktning. Mycket annat visar på samma utveckling - jag har inga egentliga framsteg att redovisa för doktorn. Doktorn går igenom punkt efter punkt med mamma. Ingen utveckling. Ingen förbättring. Bara tillbakagång sedan vårt förra möte. Jag ser sämre. Jag hör sämre. Jag kommunicerar mindre. Jag rör mig mindre. Min spontanmotorik har nästan helt försvunnit. Vad betyder det här? Är det början till slutet som kurvan visar? Den lysande röda kurvan på pappret får en väldigt tung symbolik. Det är som om Döden sitter med oss i doktorns rum idag. Som om för att påminna oss om att det är i hans väntrum vi sitter.

Tårarna faller och det går inte att sluta. Doktorn tar sig tid, han lyssnar, bryr sig, ställer frågor och ger massor av beröm. Pratar om den fina tiden vi fått tillsammans. Pratar om den fina tiden vi har framför oss. Pratar om hur vi gör för att få den tid vi har kvar så bra som möjligt. Doktorn pratar om livet och framtiden. Framtiden - finns det överhuvudtaget någon? Mamma är väldigt, väldigt ledsen och doktorn är väldigt snäll mot mamma. Han tycker att mamma och pappa är världens bästa - precis som jag tycker.

Till slut blir jag trött på allt snick-snack. Jag vill ha mellanmål. JAg är vråååålhungrig. Vi går till cafeterian och köper en banan. Gott! Efter bananen åker vi hem.

Som om inte eftermiddagens omgång på sjukhuset vore nog... När vi kommer hem får vi veta att mammas älskade farmor Ingrid har gått bort. Världens bästa farmor som lagar den godaste söndagsstek och de smarrigaste kanelbullarna. Farmor fyller 90 år nästa vecka, men nu får vi ha begravning istället för kalas.

:-(

Vila i frid älskade farmor. Vi ses i himlen.