2015-04-04

Glad påsk!

Äntligen permis! Trötta men otroligt glada över att få komma hem. Det blir nog en glad påsk ändå. 

CRP 130

CRP:t har sjunkit till 130. Nu väntar vi bara på doktorns rond så att vi kan få klartecken om permis.  Men det är nog inte så bara... Igår var det bara en doktor på hela sjukhuset så jag vet inte om jag kan förvänta mig så många fler idag. Förstå - en enda stackars doktor på hela barnsjukhuset. 

Stiftelsen för Astrid Lindgrens barnsjukhus har en vision som lyder: 
"Vi ska vara för de sjuka barnen, vad solen är för sommaren."

Nog skulle några fler läkare kunna vara en väg för att uppnå denna vision. 


2015-04-03

CRP 200 - ingen permis

Vi hade hoppats på permis idag men så blir det icke. CRP:t har stigit - såklart. Högst troligt eftersom det släpar efter ett dygn. Doktorn vill inte låta oss åka förrän det har börjat sjunka. Oerhört frustrerande eftersom jag känner mig bättre än igår och jag klarar mig utan syrgas nu. Det känns verkligen som att det går åt rätt håll. Pappa försökte förhandla in ett nytt CRP under eftermiddagen för att se om det sjunker något men vi fick kalla handen på den. 

Tillvaron på sjukhuset är lugn. Jag sover gott och pappa vankar av och an i rummet. Det är näst intill omöjligt för pappa att få svar på de frågor han har. Knappt några läkare syns till - alla är hemma och firar påsk. 

Det är verkligen märkligt att sjukhusets bemanningsrutiner aldrig förändras till det bättre. Sett ur patientens perspektiv. Människor är sjuka även under kvällar och helger - tro det eller ej. Det blir bara så mycket jobbigare för dem som råkar ha oturen att bli sjuka just en helg. Eller än värre - en långhelg. 

2015-04-02

Lunginflammation

Röntgen visade infiltrat på höger sida av lungan vilket talar för en lunginflammation. Provsvaren lär avslöja mer när de är klara men det tar nog en dag eller två. 

Akuten och lungtrubbel

Med feber och rossel kom jag in till akuten på ALB i morse. Underbara dr. Anne hade hjälpt oss per telefon med en lungröntgen innan vi åkte så vi kunde gå direkt upp. 

Efter att röntgen var gjord åkte vi ner till akuten och blev stående väntandes i väntrummet. Något som kändes som evig väntan. Efter en stund passerade en sköterska som direkt stannade upp och undrade hur det var fatt. Hon såg - utan att behöva fråga så mycket - att jag behövde mycket hjälp. Jag blev headhuntad på akuten kan man väl nästan säga. 
Väl inne på rummet med denna fantastiska sköterska så tog hon saturationen vilken var under all kritik. Endast 84%. Trots flödande syrgas så gick saturationen trögt. Jag försökte sedan hosta vilket inte alls gick bra. Jag liksom brölade högt utan att lyckas hosta. Det såg ut att göra väldigt ont. 

Då tog sköterskan beslut om att skjutsa in mig på akutrummet och vips så var ytterligare 10 personer på plats i rummet. Läkare, sköterskor, narkospersonal - hela styrkan. Prover tog. Infarter sattes. Ännu mera syrgas. Urinprov. Dropp på. Antibiotika intravenöst. CRP 109. Doktorn visste precis vilka vi var för dr. Anne hade ringt tidigare och berättat om mig och att jag var på väg in. 


Nu har jag fått ett rum på akuten och väntar på eget rum på avdelning. Troligen Q80. Jag blir förstås inlagd. Vilken tur att allt har gått så bra. Vilket supermottagande på ALB idag.